Jenny

Ibland kan jag bli så arg så jag kokar. I dag var det en sådan dag........Helga ringer glad som en lärka och säger att Colin har fått dagisplats, verkligen jätte roligt för dem. Säger til henne att vi troligtvis inte kommer att få en plats, de ställde sig ju trots allt någon dag innan oss i kön. Hon vill att jag ska kolla våran post men den har inte kommit......jag väntar och väntar och till slut kommer våran post. Inget brev alls endast ett kuvert som man ska stoppa sina julkort i...... Nicke bestämmer att han ska ringa till kvinnan som bestämmer om dagisplatserna och svaret blir precis detsamma som det varit de andra gångerna - Det finns inget dagis till er, inte någon stans. Nicke accepterar då det svaret snäll som han är och ringer hem till mig och säger som hon sa. Jag blir fullständigt skogsgalen och känner att kitteln precis kokade över och jag skulle kunna strypa någon på en gång. Jag talar om för honom både det ena och det andra och ber han att ringa igen och fråga om de verkligen får göra så??? Har de ingen skyldighet att ge oss en plats? Vi har stått sex månader i kö nu. Nicke börjar inse alvaret och ringer till kvinnan igen och frågar om ditt och datt, nu får han dock ett annat nummer att ringa av kvinnan. Han ringer då dit och ifrågasätter vad som händer? Denna person verkar dock ha lite mer kött på benen och kan talaom att han precis varit på ett möte och att de bestämt vissa saker och att vi ska höra av oss på fredag igen. Han kan ju precis som alla andra inte lova något men denna gång kunde vi iaf få några svar på våra frågor och vi får verkligen hålla tummarna nu för att vi kanske kan få en plats för vi kan verkligen inte vara hemma med han till hösten. Vad ska vi då leva av och på? Vatten och bröd kanske???????