Jenny

Morgonpromenad i pissregn
Den dagliga morgonpromenaden är avklarad. Det pissregnade under hela promenaden och jag min klant hade tagit på mig gympaskor, mjukisbyxor och en vanliga jacka. Med andra ord såg jag ut som en dränkt katt när jag kom hem. Hur som helst så hade hundarna det riktigt roligt. De sprang som idioter hela tiden. Swinx och Plexus brottades konstant, Ringlet och Gizmo ägnade sig åt mer mogna saker som att nosa på träd och några ynkliga grässtrån. Nästan hemma så gick vi förbi den stora vattensamlingen vid majbrasan, då kommer alla hundar på att vi ska nog plaska lite i kanten.....där trodde jag att de skulle stanna. Pytsan! Plexus och Ringlet passade på att simma några varv i det kalla vattnet. Hallå!!! Man kan inte simma nu, det är kallt. Sen så tänker de inte på stackars oss som ska ha dem i hemmet eller bilen tills de torkat. Urk, megablöta hundar har vi nu. Två nöjda hundar, två mindre nöjda mattar. Hur som helst verkade alla hundar vara rätt nöjda efter dagens morgonbus.
Valborg
I dag är det valborg, nysnön ligger tät på marken och det är två plusgrader. Kan det bli mer deprimerande????? vart är solen, +10 grader, gröna gräsmattor och utslagna blommor????? jag vill ha sommar, i alla fall vår!! Dagen kommer att bestå av att lämna ett barn på dagis som garanterat kommer att gråta floder, promenad med Sofie och hennes två hundar, upplockning av Helga (om hon nu inte bangar för nysnön), tvättning av bilen, ihopskruvning av lite kök, god middag och en majbrasa.
2 år av sorg och saknad
I går var det två år sedan RV lämnade oss, det var mitt val och jag funderar fortfarande än i dag på om det var rätt beslut? Jag har nog aldrig mått så dåligt som precis innan det. Jag vet hur ont han hade och att han troligtvis aldrig hade blivit så frisk så att han hade kunnat röra sig obehindrat. Han ville inte bli borstad, han gillade inte särskilt mycket närhet och han ville ABSOLUT inte vara i hagen på sommaren. Det är mycket man ska ta ställning till när ett liv ska vägas in. Jag hoppas att jag slipper ta det beslutet igen för det tog så mycket på mina krafter. Jag ryser till varje gång någon annan måste ta beslutet, det är verkligen inte lätt. När man tänker tillbaka så måste jag säga att dessa två år verkligen har rusat fram, vart tog tiden vägen?