Vart ska jag börja?

Vet inte riktigt vart jag ska börja, vet inte hur mycket jag hinner skriva innan det är dags för amning, blöjbyte eller lek med Lucas.
Hur som helst så har jag hela tiden sagt att jag gärna slipper få barn lördagen den 19 juni eftersom att jag redan känner tre som fyller år den dagen och att det är prinsessbröllop. Självklart så började jag få verkar fredagen men inte mer än att jag tänkte, hmm förverkar det är lugnt. På natten så blev det mer och mer, vid två kunde jag inte sova längre. Tog två alvedon, ringde förlossningen och sa att det kanske är nått på G, gick och duschade och la mig sedan i soffan och såg på TV. Vid nio hade jag verkar med fyra minuters mellanrum så vi bestämde att vi skulle åka upp. Åkte och hämtade upp mormor så hon kunde lämna oss och ta hand om Lucas.
Vi kom in vid tio och de tog in oss i undersökningsrummet och satte på CTG, då helt plötsligt upphör de täta verkarna och de kommer mer sällan och inte så kraftiga. Barnmorskan säger att de tycker att jag ska åka hem för att det finns inte så mycket det kan göra (liten detalj, barnmorskan var mycket lik Anna G), jag säger att jag inte vill åka hem utan röra på mig lite och se om de startar. Vi bestämmer att gå ner för att äta lunch och sedan komma tillbaka. Jag hinner inte mer än promenera iväg några meter så är värkarna igång. Jag kan inte äta, kräks nästan för att det gör så ont. Vi går tillbaka, lägger oss i dagrummet och ser på bröllopet precis som alla andra verkar göra. Jag halvsomnar mellan varje värk men är verkligen trött så jag försöker sova. Vid två så ska vi göra ett nytt test men eftersom att jag sover precis vid två så säger sköterskan att hon går av sitt skift men det kommer att komma någon annan. Vid fyra kommer en kvinna och hämtar oss, vi sätter på CTG igen och hon går ut en stund. Jag säger till Nicke att mina värkar inte ger utslag på monitorn och de gör jätte ont. Man kan tydligt se på barnets hjärtljud att något händer i livmodern i alla fall för de åker upp och ner som en jojo men min kurva åker på i samma lugna hastighet. Barnmorskan kommer in efter ett tag och säger att det är lika bra att gå hem eftersom att jag inte har ett etablerat verkarbete och det kommer inte komma någon bäbis i dag. Jag säger att jag har verkar men de ger inte utslag. Hon säger att jag ända ska gå hem och ger mig två verktabletter att äta på en gång och skickar med två till för natten samt en sömntablett. Vi åker och hämtar Lucas, åter middag och sedan går jag och lägger mig med Lucas vid sju för att försöka vila mellan mina "förverkar".
Klockan åtta kan jag inte ligga kvar i sängen längre utan säger till Nicke att jag måste lägga mig i ett bad för att se om smärtan blir lättare att hantera. Han tappar upp ett bad åt mig och jag kryper ner, underbart varmt och skönt. Vid halv nio säger helt plötsligt Nicke till mig - Du jag har klockat dina verkar nu och du har 1.25 mellan dem nu.......Jag säger till han att han ska ringa till förlossningen för jag vill inte åka upp och bli hemskickad. Han går och ringer till dem, kommer tillbaka och säger att vi kan komma upp. Jag känner då att smärtan är lite mer än jag klarar och säger det till han - Om det här är förverkar så kommer jag att dö!!! Nicke ringer även till mormor som ska vara barnvakt och till morfar som ska köra bilen. Jag försöker desperat ta mig upp ur badkaret och få på mig kläderna, då känner jag att smärtan tar över och jag spyr som en galning i handfatet. Vid det här laget så har mina föräldrar tydligen rört sig i ulltrarapid och de har redan anlänt. Jag kravlar mig ner för trappen och lyckas få två kraftiga värkar på vägen ner i trappen och ut i hallen. Regnet öser verklige ner och jag försöker på något sätt ta mig in i bilen. Pappa ska vara snäll och spänna fast mig och lyckas givetvis knuffa mig lite lätt i magen men det strålar som miljoner nålar. Pappa öser i väg så fort han kan, varje gupp känns som om vi åker bergochdalbana. Jag kramphåller i handtaget i taket för varje gång jag sätter mig ner så vill jag krysta. Sakta sakta (i min värld) närmare vi oss förlossningen. Väl där kastar sig Nicke ur bilen och springer fram till dörren och trycker på knappen, pappa ska hjälpa mig ur bilen men jag har en jätteverk så han får snällt vänta ut den. En barnmorska kommer och öppnar dörren, enligt pappa så såg man på henne att hon insåg att det var lite bråttom. Jag kravlar mig ur bilen och in på förlossningen. Här hinner jag tänka nu ska de säkert ha in mig i ett undersökningsrum.....Hör Nicke säga att nått med att det är nog lite bråttom. Det kommer en barnmorska till och vi får till min glädje gå in i ett förlossningsrum på en gång.....En av barnmorskorna springer runt sängen och startar lustgasen jag kravlar vidare mot sängen. Försöker få tag på masken och hör att de börjar ställa en massa frågor till mig men att de snabbt inser att de inte kommer att få något vettigt svar av mig utan ställer snällt frågorna till Nicke i stället. De vill att jag ska ta mig upp på sängen men jag säger att det är omöjligt att röra sig över huvud taget. De ber mig andas in en massa lustgas och hjälper till att lyfta upp mig på sängen. Jag drar vid det här laget i mig så mycket lustgas jag kan och inser att det är nog det enda jag också kommer att kunna få. Säger att jag måste få nått mer, Nicke drar upp lustgasen. Jag hör att barnmorskan ber om att få handskar, 6 1/2....sen hör jag även det desperata i hennes röst - Nu!, huvudet är här........Jenny, du kan krysta nu. Två krystningar senare ligger då vårat älskade barn på sängen och jag känner att jag inte fattar något alls. Jag frågar Nicke vad det blev och han ser lika chockad ut som jag känner mig. Öhhh ja hmm.........En tjej hör jag barnmorskan säga och hon frågar även vad barnet ska heta. Jag tittar på Nicke och han säger snällt Nova, Nova ska hon heta. Han insåg här att hans förhandlingsläge om inte var så stort.
Jag skrotar iväg till duschen och står där och funderar, har jag över huvud taget fått barn??? Känner mig en ening förvirrad om jag ska vara ärlig. Skrotar tillbaka efter en stund och vi får det omtalade fikat. Nova vill inte vara sämre än sin bror så hon passar på att bajsa tre gånger på sin mamma och snuttar sedan villigt. Barnmorskan kommer in och ska väga henne, vi gör genast en gissningstävling av det hela. Jag gissar först, 3200, Nicke gissar på 3300 och barnmorskan gissar på 3400, jag känner genast att hon har säkert rätt men inser att jag får bita i det sura äpplet och stanna kvar på 3200. Men vem var närmast??? Jo självklart den nyblivna mamman =) TJOHO! 3175 gram vägde hon så jag måste erkänna att mina många höningar kanske har gett resultat på vägning =) 48 cm lång är hon, vet inte om man kan säga lång......48 kort borde passa bättre.

Nu måste jag natta Lucas, får skriva mer sen.

Kommentarer
Postat av: lina

vi får väl helt enkelt vara gad att du inte födde barn i bilen=)

2010-06-23 @ 07:48:59
Postat av: Malin

Åh va kul att få läsa! Blir lite rörd =)

2010-06-23 @ 14:32:55
URL: http://upp.blogg.se/
Postat av: Janna

Jag blir tårögd. så magiskt!!

2010-06-23 @ 16:02:02
URL: http://jannabus.blogg.se/
Postat av: Lotta

Åå jag som inte alls är blödig sitter här å snyftar! Så underbart att hon kommit nu! GRATTIS än en gång :)

2010-06-24 @ 16:51:54
URL: http://lottaekman.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0