MENY
Det går inte beskriva hur lättad jag känner mig, finner inga ord.....men på något sätt så är vi så nära "målet", det vi väntat på i 1,5 år. Här står vi nu på mållinjen och ska bara kliva över, så nära, så nära. Kanske jag slipper att känna pulsen skena varje gång ett dolt nummer ringer, kanske jag slipper få ångest när jag tittar i brevlådan efter vanlig post men är rädd för ett brev från sjukhuset, kanske jag kan sluta oroa mig för att kinden ska svälla varje gång hon är förkyld och kanske vi bara kan leva som en glad, lycklig och frisk familj med vanliga bekymmer som vem som ska städa, diska, handla, rensa kattlådan, vattna blommorna, tvätta osv.
Hoppas hoppas.....
Sara - Ensamstående mamma
Jag håller tummar och tår för att allting går bra nu, att slutresultatet blir som önskat!
Sara - Ensamstående mamma
Nämen, inte ska du känna så haha.. Jag har då aldrig tänkt på att din sån bild liknar min, det tycker jag inte att den gör heller :) Och även om det skulle vara exakt min bild så skulle jag inte heller bry mig, jag är inte snål på det sättet haha :P
2