Jenny

jag sörjer min kamrat
"När olyckan är framme och rycker ifrån mig min häst är sorgen i hjärtat det som förtär mig mest. Att vardagen så snabb återgår som ingenting hänt gör ont i mitt bröst, som om hjärtat sig vänt. Låt mig sörja min fyrbenta kamrat. Jag måste få gråta ty han fattas mig. Låt mig få uttala orden *jag älskade dig*. Även om han bara var ett djur så finns det i mitt hjärta plats att honom sörja när han rycktes bort i all hast. Låt honom få vila tryggt i mitt minne. Inte som en i mängden utan som en härlig häst med ett vackert sinne. För mig vill inte vardagen rusa på som vanligt just nu. Jag sörjer en kamrat försök att förstå det DU. Låt mina tårar få vara nära till just nu. För jag saknar och sörjer min kamrat, förstå det DU"

Kära Anneli satte ord på mina känslor och jag måste säga att hon lyckades väldigt bra.........
Suck.....
Suck, suck, suck så känner jag just nu. Ser allt i svart och vitt just nu, vill och orkar inget. Skulle vilja skrika rakt ut och sedan bara vara för mig själv. Kan inte fokusera och hjärtat är i 1000 bitar. Jag kan inte förklara för någon hur jag känner, motivationen är på minus och gråten är konstant i halsen. Jag ser bara olyckan framför mig hela tiden, om och om igen, hela tiden!!
På jobbet fortsätter allt precis som vanligt, som om inget hänt......jag funkar inte så. För mig är en vän borta, en häst som jag träffade åtta timmar per dag, en fantastisk lite individ som låg mig väldigt varmt om hjärtat.
Alla hästar har sina personligheter och jag känner dem nästan utan och innan. Jag såg på flocken direkt på måndagen att de förstod att allt inte stod rätt till, de skrek konstant till varandra och var allmänt bökiga och stökiga något de aldrig annars är. De har resterande dagar fortsatt att vara på ett konstigt sätt, vägrar gå ut i hagen och när de är där ute är de missnöjda. Jag är helt övertygad över att de känner hur jag mår för de är antingen väldigt mysig med mig eller så passar de på att traska iväg åt ett helt annat håll än dit jag vill gå, bara drar i grimskaftet och knatar iväg. Jag känner mig maktlös och förstår även deras frustration, en flockmedlem är borta och det är klart han är saknad..........