Jenny

I går hade vi fått tid hos en jättebra veterinär med Gizmo, han har i två och en halv vecka varit väldigt konstig, växlat mellan pigg och glad eller bara gå undan och visa tecken på stress. Vi har googlat och rådfrågat nästan alla vi känner under tiden han har vilat och gått på smärtstillande. I går när vi skulle till jobbet fick han panik när han skulle hoppa in i bilen och sedan satt han och stressade i bilen hela vägen till jobbet. Hade tid på fm så jag jobbade på så fort jag kunde och med hjälp av mina fantastiska praktikanter han även vi med både Ronja och Mimmi innan jag åkte.

På vägen till veterinären han många tankar flyga genom huvudet, vad kommer hända nu, hur kommer jag bli mottagen, vad kommer de att säga, kommer vi att behöva ta bort han???

På utsatt tid fick vi då komma in i ett undersökningsrum, vi gick igenom de två veckor som varit, svarade på en massa frågor och lyssnade på hjärtat och undersökte honom. Gizmo är inte så förtjust i att bli klappad och ännu mindre att någon drar eller klämmer på han men han höll god min och veterinären fick göra sitt jobb. Hon tyckte att han kändes stel i höften och jag kände att hela världen nu rasade samman, han kommer att dö, jag får aldrig mer ta hem honom.........

Vi bestämde att vi skulle börja med ett blodprov och om de såg bra ut skulle vi gå vidare med en röntgen, såg det inte bra ut och så enades vi om att avsluta allt här och nu. Ett blodprov togs och i samband med det satte man även en infart för avlivning och sedan blev det bara Gizmo, jag och alla tankar kvar i rummet. Tårarna sprutade och det kändes som om allt bara var över......Bestämde fort att hans förra ägare måste få veta vad som händer så jag hörde av mig till henne och hon kom på två röda sekunder. Kändes helt plötsligt så bra att inte behöva sitta där inne själv med alla frågor.

Efter en hel evgihet kändes det som så kom veterinären tillbaka och allt såg bra ut på blodprovet, in på röntgen och söva ner hunden. När vi står och väntar på sövning som kliver Monica in genom dörren, Monica som har jobbat hos Birger i alla år, min Monica, trygga, snälla, fantastiska Monica. Allt kände helt plötsligt så bra, så tryggt och "vanligt". Medan hon sövde ner honom viskade jag tyst - Sov gott lilla vän och tänkte för mig själv, Hej då, tack för allt.

Vi började matt röntga ryggen och väntade sedan en evighet (i min värld) på svar, både Åsa och jag kände känslan av av röntgen inte såg bra ut eftersom att man lät honom ligga kvar på borde. Veterinären kommer in och säger att ryggen ser jättebra ut! Men hon vill ha en till bild på höften. En ny plåt och en ny väntan påbörjades. Än en gång blev det ett ett positivt resultat och helt plötsligt byttes alla tårar från sorg till glädje, skulle detta gå vägen, vad händer nu?

Med tanke på hans ålder och ras så hade hon nästan aldrig sett så fina plåtar.

Det enda hon kunde se var an liten inflammation i höften, inte stor men ändå så att han reagerar på den. Vi bestämde att ge honom en annan medicin som han nu ska få en gång i veckan i fyra veckor och sedan ska han förhoppningsvis vara återställd. 

Det var länge sedan jag gråtit så mycket av både glädje och sorg, när jag skulle köra tillbaka till jobbet så kände jag mig helt tom. Kommer knappt ihåg hur jag kom dit. Jobbade över på jobbet, hämtade barnen, åt middag med Nyströms och somnade sedan helt utslagen vid halv åtta........vilken dag!