Jenny

YamYam
*1990-03-08 +2005-02-04
Stanford - Freimoor
Hoppträning 1,50 m


Jag ska resa nu, gråt inte
Jag vet att du är ledsen, luta dig mot min varma hals, jag lovar att
stå alldeles stilla
Jag ska inte åka riktigt än, ännu en stund finns jag kvar hos dig 
Du kramar och smeker mig, du säger att jag måste bli hel igen,
förstår du inte jag orkar inte mer,
jag längtar efter att få sluta ögonen och sova
Nu kommer bilen som ska hämta mig
Jag är inte rädd, så gråt inte du heller
Jag försvinner inte, jag reser bara bort
Nej jag vet inte vad landet heter och du kan inte följa med
Jag vet att jag får vila i daggvått gräs på klövervita ängar 
Så gråt inte är du snäll, men när du känner vinden,
den mjuka ömma vind, den som över stigarna i skogen blåser där jag bar dig på min trygga rygg
Då ska du känna det som en hälsning lång bortifrån
En sammetsmjuk smekning från en varm och len mule mot din kind.......

Jag minns så väl den dagen då Jenny Åkerlund kom gåendes mot mig i stallgången och sa - Har du sett den nya hästen i karantän? -Nä, sa jag. Och brydde mig inte så mycket mer. Jag var ju redan så nöjd med den hästen som jag red då. - Du kan väl följa med och titta på den? Jag vill rida den, sa hon. Jaja tänkte jag, titta kan jag ju alltid göra. 
När vi klev in i karantänstallet var det mörkt, vi tände lampan och över boxdörren tittade en fux fram. Han såg rädd och ensam ut. Tänk själv att komma till ett helt nytt ställe och bara placeras i en box alldeles ensam.

Dressyrträning

-Tycker du inte att han är fin?, undrade Jenny. Jo sa jag, bara jag slipper rida honom. Men så blev det ju inte. Jag mötte Kerstin redan nästa eftermiddag och hon undrade om jag inte kunde ta och motionera den nya fuxen? Visst sa jag och tänkte, det är ju bara tills han börjar att gå på lektion. Jag red honom i de två veckorna han stod i karantän och den ena dagen vara bara värre än den andra. Jag vet inte hur många varv han skenade i ridhuset med mig hängandes i tyglarna.

Bäbis

När de två veckorna var över och juluppehållet passerat så var det då dags att återgå till gamla trygga Verner igen, trodde jag ja. Både jag och Åsa fick beskedet att vi skulle byta hästar. Åsa från Urax till Verner och jag från Verner till Yam-Yam. Båda två klagade men Kerstin sa att vi inte hade något val, så här var det och det gick inte ändra på och för den delen så var vi påtänkta för elitlaget. 
Hur många träningar som slutade i tårar och krachade hinder vet jag inte. Jag bad verkligen att få sluta rida honom, men Kerstin sa bara - Du kommer att tycka om honom när ni lärt känna varandra. Då kan jag lova att jag inte trodde henne...

3 år gammal

Men tiden gick och det började kännas bättre och bättre, han började gnägga när jag kom till stallet och vi började bli vänner. Efter ett tag så lärde jag mig även att rida honom så att vi kunde förvandlade allt det hemska till något positiv. Men inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att jag 1,5 år senare skulle köpa honom. 
Tiden gick och tävlingarna gick bättre och bättre, dock gick han mindre och mindre på lektion eftersom att han bara skenade runt och skrämde folk. Visst fanns det några som gillade honom men inte tillräckligt för att han skulle kunna vara kvar som lektionshäst. Det var då jag ställdes mot väggen. Köpa eller INTE köpa, jag gick till mina föräldrar och pratade med dem. De sa att det var en idiot idé och att de inte ställde upp på att köpa häst. Så jag fick ta ett banklån för att kunna köpa min älskade häst, och jag ångrar det inte för en dag att jag gjorde det. Yam-Yam har nog varit med om det mesta, han har varit runt bland så många ryttare nu så jag har tappat räkningen. Han bodde hos Sven Ingvarsson tills han var 5 år. Sen såldes han till en hoppryttare som jag vid det här laget har pratat många timmar med. När han var där så åkte han omkring bland många olika ryttare och hamnade hos oss på URF december 1998. Jag köpte honom våren 2000. Jag sålde honom vidare hösten 2003 till Örnsköldsvik. Tyvärr så fick han broskbildningar i bogen och de valde att avsluta hans lidande den 4 februari 2005.

Linda Algotsson på invigningen av Hippologum

Yam-Yam var en väldigt känslig häst som älskade att hoppa. Han hoppade allt som man styrde på, fast han var blind på höger öga. Några meriter är JDM-Brons 1999 och JKM-Guld 1999, vi red även i elitlaget för URF 1998, 1999 och 2000. Och tro det eller ej men vi startade även debutant fälttävlan, det var faktiskt roligare än jag trodde.







YamYam min älskling