YamYam

*1990-03-08 +2005-02-04
Stanford - Freimoor
Hoppträning 1,50 m


Jag ska resa nu, gråt inte
Jag vet att du är ledsen, luta dig mot min varma hals, jag lovar att
stå alldeles stilla
Jag ska inte åka riktigt än, ännu en stund finns jag kvar hos dig 
Du kramar och smeker mig, du säger att jag måste bli hel igen,
förstår du inte jag orkar inte mer,
jag längtar efter att få sluta ögonen och sova
Nu kommer bilen som ska hämta mig
Jag är inte rädd, så gråt inte du heller
Jag försvinner inte, jag reser bara bort
Nej jag vet inte vad landet heter och du kan inte följa med
Jag vet att jag får vila i daggvått gräs på klövervita ängar 
Så gråt inte är du snäll, men när du känner vinden,
den mjuka ömma vind, den som över stigarna i skogen blåser där jag bar dig på min trygga rygg
Då ska du känna det som en hälsning lång bortifrån
En sammetsmjuk smekning från en varm och len mule mot din kind.......

Jag minns så väl den dagen då Jenny Åkerlund kom gåendes mot mig i stallgången och sa - Har du sett den nya hästen i karantän? -Nä, sa jag. Och brydde mig inte så mycket mer. Jag var ju redan så nöjd med den hästen som jag red då. - Du kan väl följa med och titta på den? Jag vill rida den, sa hon. Jaja tänkte jag, titta kan jag ju alltid göra. 
När vi klev in i karantänstallet var det mörkt, vi tände lampan och över boxdörren tittade en fux fram. Han såg rädd och ensam ut. Tänk själv att komma till ett helt nytt ställe och bara placeras i en box alldeles ensam.

Dressyrträning

-Tycker du inte att han är fin?, undrade Jenny. Jo sa jag, bara jag slipper rida honom. Men så blev det ju inte. Jag mötte Kerstin redan nästa eftermiddag och hon undrade om jag inte kunde ta och motionera den nya fuxen? Visst sa jag och tänkte, det är ju bara tills han börjar att gå på lektion. Jag red honom i de två veckorna han stod i karantän och den ena dagen vara bara värre än den andra. Jag vet inte hur många varv han skenade i ridhuset med mig hängandes i tyglarna.

Bäbis

När de två veckorna var över och juluppehållet passerat så var det då dags att återgå till gamla trygga Verner igen, trodde jag ja. Både jag och Åsa fick beskedet att vi skulle byta hästar. Åsa från Urax till Verner och jag från Verner till Yam-Yam. Båda två klagade men Kerstin sa att vi inte hade något val, så här var det och det gick inte ändra på och för den delen så var vi påtänkta för elitlaget. 
Hur många träningar som slutade i tårar och krachade hinder vet jag inte. Jag bad verkligen att få sluta rida honom, men Kerstin sa bara - Du kommer att tycka om honom när ni lärt känna varandra. Då kan jag lova att jag inte trodde henne...

3 år gammal

Men tiden gick och det började kännas bättre och bättre, han började gnägga när jag kom till stallet och vi började bli vänner. Efter ett tag så lärde jag mig även att rida honom så att vi kunde förvandlade allt det hemska till något positiv. Men inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att jag 1,5 år senare skulle köpa honom. 
Tiden gick och tävlingarna gick bättre och bättre, dock gick han mindre och mindre på lektion eftersom att han bara skenade runt och skrämde folk. Visst fanns det några som gillade honom men inte tillräckligt för att han skulle kunna vara kvar som lektionshäst. Det var då jag ställdes mot väggen. Köpa eller INTE köpa, jag gick till mina föräldrar och pratade med dem. De sa att det var en idiot idé och att de inte ställde upp på att köpa häst. Så jag fick ta ett banklån för att kunna köpa min älskade häst, och jag ångrar det inte för en dag att jag gjorde det. Yam-Yam har nog varit med om det mesta, han har varit runt bland så många ryttare nu så jag har tappat räkningen. Han bodde hos Sven Ingvarsson tills han var 5 år. Sen såldes han till en hoppryttare som jag vid det här laget har pratat många timmar med. När han var där så åkte han omkring bland många olika ryttare och hamnade hos oss på URF december 1998. Jag köpte honom våren 2000. Jag sålde honom vidare hösten 2003 till Örnsköldsvik. Tyvärr så fick han broskbildningar i bogen och de valde att avsluta hans lidande den 4 februari 2005.

Linda Algotsson på invigningen av Hippologum

Yam-Yam var en väldigt känslig häst som älskade att hoppa. Han hoppade allt som man styrde på, fast han var blind på höger öga. Några meriter är JDM-Brons 1999 och JKM-Guld 1999, vi red även i elitlaget för URF 1998, 1999 och 2000. Och tro det eller ej men vi startade även debutant fälttävlan, det var faktiskt roligare än jag trodde.







YamYam min älskling

Jenny och Baracuda


Jenny och Baracuda


Frida och Xanadou


Anna och Baracuda


Anna och Sunny


Reve De Voltaire

Född: *1994 +2008-04-29
Voltaire - Fleet Steed xx
Närbild

RV som han kallades var en valack import Belgien född 1994 efter Voltaire, Haste Fleet - Fleet Steed XX. Jag köpte honom dec, 03 och har älskat honom varje sekund sen dess. Han var en kille som älskade att hoppa och vara i skogen. Dressyr tyckte han var väldigt onödigt och protesterade in i det sista.

Han var den hästen som gjorde att jag fick självförtroendet tillbaka, han skulle aldrig ha kastat sig ut i något han inte kunde klara av. Han var extremt personlig, tjurig i boxen men snäll mot dem han kände. Han var trygg och skulle aldrig ha drömt om att slänga av. Han tittade inte på hinder eller nått i skogen, man kände sig alltid säker.

Jag ångrar inte en dag att jag köpte honom även om många viskade i bakgrunden att jag aldrig borde ha köpt honom då han var "en stopper". Han stannade nästan aldrig när jag hade honom och om det kom ett stopp var det antagligen för att det inte gick att hoppa över. Han var snabb och vändbar, stor galopp och rädd om sig, skulle aldrig ha skenat iväg eller ökat galoppen om han fick längre tygel, en perfekt häst för mig.

Markarbete för Elli Sund

Rv i närbild

Rv helkropp

I tävlingsmundering

Hemmatävling 040910, 1,10 m.

Hemmatävling 050403, 1,10 m.





Rembrandt


Ravec

Ravec
Född 1984
Ambassadeur - Vleuten xx
Ravec var den första stora häst som jag började rida och tävla på allvar. Han var en fux som var opropetionerlig på många sätt, han var stor, lång och kantig. Dessutom så var han struppipare. Men för mig så var han ändå underbar. Lätt i typen och stor vägvinande galopp, rörde aldrig i bommarna och var väldigt vändbar. En som aldrig drog i tyglarna eller ökade galoppen när tillfälle gavs. Den perfekta övergångshästen, en sådan som alla borde få rida. Tillsammans med Ravec så vann jag bla JDM -98 och V75 hoppet. Jag blev även tvåa i JKM -98.

OS i Athen 2004

Samlade

Jag följde med Linda Algotsson till OS i Athen 2004. Det var verkligen en upplevelse. Ständiga säkerhetskontroller och många fina hästar. Jag var hästskötare åt världens finaste fälttävlanshäst, Fair Dobbin. Han var Linda och Saras reservhäst. Jag tror nog att han är den enda häst i världen som har lyckats kvala till OS med två olika ryttare. Eftersom att han var reservhäst så fick vi stå i ett stall enbit utanför Markopoulo. Där var det lugnt och skönt, ingen stress och inga hysteriska fotografer. Förutom stallets vanliga hästar och Dobbin så stog även en häst från Italien, Nya Zeeland och Brasilien där. Linda hade inte tid att komma ut och rida Dobbin när tävlingarna hade börjat så det blev bara för mig att byta om och sköta det. Eftersom att det inte fanns tillgång till några hagar så var det till att rida två gånger per dag. Dobbin är en väldigt livlig kille som lätt blir uttråkad om man gör samma sak varje dag så du kan ju tänka dig vad mycke hyss han hittade på. For som en gummiboll åt höger och åt vänster. Men för mig så gör det inget för det är en del av hans charm.

Dobbin i stallet
Eftersom att det var väldigt varmt i Grekland under den tiden vi var där så var man tvungen att rida tidigt på morgonen. Så det var att sitta till häst någon gång mellan 7 och 8. När jag åkte till stallet på morgonen vid 6 så var det ca 25 grader varmt. Värmen var olidlig vissa dagar när det steg upp mot 40 grader. 
Dressyren gick dagen efter veterinärbesiktningen. Sara och Magnus var först ut. Det blåste helt fruktansvärt den dagen. Precis innan Magnus skulle in på banan så blåste ett stort plasttält iväg och KeyMaster blev förstås upprörd. Magnus redde ut det väldigt bra ändå. Robin gjorde ett bra dressyrprogram trots att han höll på att blåsa bort.

 

Dressyr Robin Des Bois
Dressyr KeyMaster

Linda red dressyren andra dagen och det var en av de varmaste dagarna. Linda kom in på arenan och stylade med lite byten och Stand By Me såg väldigt avspänd och fin ut. Hela programmet flöt på bra och alla satt som på nålar inför avslutningen. Linda rider upp mot dommaren gör halt och ska precis hälsa när hela publiken börjar att jubla och applodera....Standis hoppar till och Linda måste samla ihop han för en ny hälsning. Som tur var så fick de väldigt bra poäng i övrigt så det kunde lämna arenan med bra poäng.

Dressyr Stand By Me

Terrängen gick då på den tredje dagen. Det måste ha varit den absolut varmaste dagen under tiden vi var i Grekland. Jag höll på att smälta bort. Sara gick ut som den första i den svenska laget. Hon och Robin gjorde en väldigt fin runda, de tog den långa vägen på vattnet men annars var det rakt fram hela tiden.

Robin på Terängen
Magnus och KeyMaster gick ut som nummer två i laget och gjorde en helt strålande insatts. Rakt fram överallt och väldigt bra tid. De såg verkligen ut att vara i bra form.

KeyMaster på Terängen
Linda gick ut som sista ryttare i laget. Standis var verkligen på hugget och såg riktigt bra ut. Allt flöt på bra tills vattenhindret. De landade lite snett till höger i vattnet och Standis gjorde som han är tränad till. Bjöd på det som stog framför honom, problemet var bara det att det han bjöd på inte var ett hinder. Linda var tvungen att styra på sidan och ta den långa vägen. Resten av banan flöt på bra men det hela resulterade i straff på hinder och tidsfel.

Standis på Terängen
Sista dagen gick hoppningen och det var Linda som var först ut för laget. Standis känndes okej och han hade klarat besiktningen med glans. Vi var alla nervösa inför starten. Det var viktigt med felfria rundor. Standis och Linda kämpade på runt banan och det slutade med 8 fel. 
Standis på hoppbanan
Som andra ryttare gick Sara och Robin ut. Även Robbin känndes bra och hade klarat besiktingen utan problem. Sara och Robbin fick även de 8 fel på hinder.

Robin på hoppbanan
Magnus gick ut som sista ryttare och kände sig väldigt nöjd efter en bra terängrunda. KeyMaster hade tappat en sko under terängen men det var nu ordnat och besiktningen hade gått bra. Vi var alla nervösa för det hade varit många fel på banan och vi ville att det nu skulle gå bra för Magnus. Mest nervös av oss alla var nog Victoria, Magnus flickvän och groom. Hon lyfte ett ben vid varje hinder som Magnus och KeyMaster hoppade över. Och när det slutligen passerade mål på noll fel och innom tiden så hoppade hon en meter rakt upp.

KeyMaster på hoppbanan
Vi började våran resa hemmåt redan kl 6 dagen efter. Alla var glada över att det gått så bra för Magnus men samtidigt var alla trötta efter en lång, varm och påfrestande tävling. Vi flög till Tyskland och övernattade där iväntan på hästarna som skulle komma dagen efter med flyget.

Flygplanet som hästarna flög med
Hästarna åker tre och tre i varje conteiner, de lyfts sakta ner med en lyft och veterinär och groom hjälps åt att lasta av, en häst i taget.

Hästarna åker 3/3 i varje conteiner
Dobbin lastades av planet av veterinär Fleming Winberg och jag tog emot han och lastade han omedelbart på lastbilen. Hästarna var verkligen snälla. Det var fullt med folk runt omkring och de har rest i flera timmar men de lastas snäll av och går glatt på lastbilen på en gång.

Jag väntar på Dobbin
Standis påväg upp på lastbilen
KeyMaster, Magnus och Victoria
Eftersom flyget var försenat så åkte vi raka vägen till Achselschwang och lät hästarna få sova där över natten. De hade rest länge och behövde få vila, dricka och röra sig.

Hästarna väntar på vatten
Äntligen lite gräs i sikte
Josse låter Standis få beta
KeyMaster njuter av gräset
Dagen efter åkte vi upp till färjan som tog oss till Danmark och sedan raka vägen till Flyinge där vi lämnade av Magnus, Victoria och KeyMaster. Jag och Josse passade på att låta våra hästar sträcka lite på benen medans de andra lastade av. Dobbin tog sträcka på benen på högsta allvar och passade på att busa lite. Det blev ett snabbt hej då och sen så rullade vi på vägen igen. Det kändes att det var nära nu, alla ville hem inte minst hästarna. 
Äntligen hemma, en lång resa har vi bakom oss och hästarna är glada att vara hemma. De får gå en promenad och vi lastar ur bussen. Dobbin gör sitt bästa för att charma alla.

Dobbin charmar
Morgonen efter är det dags för våra fyrfotade vänner att äntligen se hagen och få möjligheten att rulla sig och busa. Dobbin med sin vanliga humor tar detta på högsta allvar.

Dobbin
Dobbin älskar att rulla sig
Dobbin busar
Dobbin busar
Full galopp
Galopp igen
Det var till och med så att Stand By Me smittade av samma bus som Dobbin och var tvungen att få visa att han oxå var glad över att vara hemma.

Standis i hagen
Standis ruskar på huvudet
Standis bockar
Robin som är en gammal och klok man var givetvis lycklig över att vara hemma igen men tog det lugnt och bara njöt av att äntligen vara hemma.

 


Robin i hagen

RSS 2.0