Jenny

Det är alltid lika jobbigt att förlora en arbetskamrat
Han var gammal och grå, trött i steget och hade en kropp som vittnade om ett äventyrligt liv, ändå skar det rakt igenom hjärtat då han gick ut genom dörren för sista gången. Det är lika jobbigt varje gång vi förlorar en arbetskamrat, även om det denna gång var bestämt sedan innan och inte en olycka så är man ändå aldrig beredd på den sorg som kryper upp i bröstet och tårarna som sakta rinner ned för kinderna. Älskade häst, du var omtyckt av så många <3
 
 
"Snart ska jag resa…
Jag ska resa nu, gråt inte
Jag vet att du är ledsen, luta dig mot min varma hals,
jag lovar att stå alldeles stilla

Jag ska inte åka riktigt än, ännu en stund finns jag kvar hos dig
Du kramar och smeker mig, du säger att jag måste bli hel igen, förstår du inte jag orkar inte mer, jag längtar efter att få sluta ögonen och sova

Nu kommer bilen som ska hämta mig
Jag är inte rädd, så gråt inte du heller
Jag försvinner inte, jag reser bara bort

Nej jag vet inte vad landet heter och du kan inte följa med
Jag vet att jag får vila i daggvått gräs på klöver vita ängar

Så gråt inte är du snäll, men när du känner vinden, den mjuka ömma vind, den som över stigarna i skogen blåser där jag bar dig på min trygga rygg

Då ska du känna det som en hälsning lång bortifrån
En sammetsmjuk smekning från en varm och len mule mot din kind.."
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress