Välkommen -

I går var det då dags för dagen D, hela familjen klev upp klockan sex för att hinna klart allt innan vi skulle vara på sjukhuset halv åtta. Nova var hungrig som bara den men var tvungen att fasta innan sövningen. Hon hatar napp men var tvungen att ta den eftersom hungern blev så stark. I vanliga fall spyr hon om man erbjuder nappen så man kan ju bara tänka sig hur hungrig hon var, men klagade hon?? Nä då tappra barnet bara gnydde och visade allmänt missnöje. Vi styrde bilen mot Haga och lämnade Lucas hos mormor sedan vidare mot sjukhuset. Halv åtta var vi där men som vanligt får man vänta oavsett om man har tid eller inte. Fem i åtta så kommer Olle och säger att vi kan gå ner till magnetröntgen, magen vrider sig som en mask på en krok, illamåendet kommer som en blixt från klar himmel och tårarna bränner i ögonen. Jag vet att alla tester som gjorts är för hennes skull och att de har kollat henne så noga de kan innan sövningen men en sövning är alltid en sövning......är det sista gången jag håller henne nu är min tanke som rusar i huvudet runt, runt, runt. Kroppen följer bara med, huvudet skriker att jag bara vill åka därifrån, benen följer Olle och vi kommer närmare och närmare. Olle knackar på dörren till rummet och ut kommer en helt underbar kvinna som är varm och bara fantastisk. De förklarar vad som ska göras och att vi ska räkna med att det kommer att ta ca 2,5, allt ska göras på samma ställe och sedan kommer hon att köras ner till Barn 4. Hon säger att vi nog inte ska vara med vid sövningen och Nicke och jag säger att vi absolut inte vill vara med. Hon säger att de ska ta vara på henne på bästa sätt och sedan så går vi därifrån.......känslan är så konstig, vi styr omkring på en tom barnvagn och vi vet inte när/om vi får se våran prinsessa igen. Det känns som om man är i en annan värld, inte där på nått sätt.

2,5 timme är lång tid om man bara väntar. Vi gick omkring och vandrade, satt i bilen och spelade spel, lyssnade på radio, pumpade ut en massa mjölk eftersom att mina bröst fullkomligen höll på att sprängas. När 2 timmar och 20 minuter har gått så ringer telefonen, mitt hjärta stannar för en sekund. Jag slänger telefonen till Nicke och säger att han får svara. Jag hör på att att de inte är klarar och min hjärna målar upp 1000 saker som kan ha hänt. Han lägger på och säger att det är fel på magnetröntgen och att det kommer att dröja ytterligare 1,5 timme innan de är klara........1,5 timme, det är ungefär som en hel evighet. De säger att Nova sköter sig superbra och klarar sig utan tub i halsen......underbart att höra tycker jag. Vi bestämmer att Nicke kan passa på att lämna blod och han ger som vanligt pengarna till Barncancerfonden. Vi fikar och bara driver omkring. Klockan går sakta sakta men när vi är som mest på bristningsgränsen så ringer telefonen. Nu är hon klara och hon ligger på Barn 4 så vi kan komma. I dörrarna in på Barn 4 möter jag en vän som precis fått barn, jag känner att jag måste stanna och prata för det är inte ofta man kan prata med någon annan som har sitt barn på samma avdelning och man kan prata om sådant som bara en förälder med sjukt barn kan förstå. Jag får höra deras historia och sedan får hon höra min, man inser att våran Nova nog mår bra ändå. När vi kommer in på salen så står de mitt i rummet och funderar på var de ska koppla upp henne. Hon ska ha dropp, syresättnads sak på foten, syrgas om hon behöver. De säger att hon mår bra och att jag gärna får hålla henne för de kan bli lite kalla när de varit sövda. Det är en helt underbar känsla att få ha henne i mina armar igen, tät tät intill......Där sitter vi sedan i säkert två timmar, hon ammar och sover om vartannat.

När hon piggat på sig lite så kommer Olle och hämtar oss. Vi blir placerade i dagrummet tillsvidare och jag passar på att amma lite mer. Nova är hungrig efter nio timmar utan mat. Vi väntar och väntar, vi vill bara hem så väntan känns nog ännu längre bara för det. Tillslut kommer läkaren och vi får gå in på salen, det läskiga tinitusljudet börjar igen, jag känner hjärtat slå hårt, magen vrider sig och helt plötsligt mår jag urdåligt. Olle tar bort de två kanylerna Nova har i sina armar, läkaren sätter sig ner och jag känner att nu kommer det........hon är jättesjuk. Läkaren tittar på oss båda och säger att de snabbtittat på bilderna och att de ser mycket bättre ut än förra gången. Öronläkaren hade också tittat på dem och han var nöjd och kunde till och med ta en mindre biopsi än de hade tänkt från början. Hon säger att det preliminärt ser ut som nått med lymfkärlen men de måste titta nog på bilderna innan de kan säga säkert, sen så tar biopsin upp till en vecka. Jag vet knappt om jag tror mina öron, sitter läkaren här och säger till oss att det ser bättre ut än de först trott? Är det ingen elak tumör? Vad händer? Hon säger att hon ska ringa oss i slutet på veckan men att vi ska åka hem och ta det lugnt. Om de är nått med lymfan så ska några specialister i Stockholm titta på dem också. Jag tänker att precis vem som helt får titta på bilderna bara Nova kan bli frisk.......

Helt plötsligt känns det som om jag får luft i mina lungor igen, sakta fylls de och luft har aldrig känts så underbart. Tårarna bränner i ögonen och för första gången känns det som om jag har fått en barn och att jag kan ta henne till mig på alla, verkligen alla sätt. Jag tänker för mig själv att läkaren inte kan säga att det ser bra ut om de inte tror på det, eller????

Jenny