Jenny

Ville bara lägga mig ned i snön och skrika
Solen skiner magiskt genom skogen och snön glittar som miljoner diamanter, kylan håller sitt hårda grepp om staden men vad gör väll det när man har bra kläder. Lager på lager tar jag på mig och avslutar med en buff över ansiktet. Inget ska stoppa mig från en härlig tur i längspåret! Allt klart, tar med oss skidorna och går iväg till spåret. Redan när jag tar på mig skidorna så börjar det strula, en skidan lägger sig konstant på sidan och den är krånglig att få på, handskarna korvar sig och när jag väl tar mig iväg så inser jag att jag lyckats få på mig stavarna på fel hand och det börjar skava i händerna direkt. Spåret är inte uppkört och det ligger ca 1 dm nysnö över allt. Byter plats på stavarna och kämpar mig upp för första backen, känner att humöret dalat från 100 till 20 på bara några minuter. Kommer till första nedförsbacken och ögonfransarna fryser ihop medan jag glider ned för backen. Humöret fortsätter raskt nedåt! Hasar fram i spåret som om jag var på tur på fjället, sakta utan minsta känsla för teknik eller tryck under skidorna. Kommer fram till en liten nedförsbacke och skidorna stannar! Kämpar vidare runt spåret, solen fortsätter skina och snön gnistrar fortfarande lika vackert men utan ork, kraft, teknik eller tryck känns det som om jag bara vill lägga mig ned i snön och skrika. Nicke springer som en gasell i uppförsbackarna medan jag nästan kanar baklänges. Hela rundan på drygt fyra kilometer känns som pest och pina och jag sa till nicke att jag aldrig mer ska åka längdskidor! Vi får väll se hur lång tid det tar innan jag glömt vad jag sa och står där ute i spåret igen med glatt humör.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress