Jenny

Ghost
Det är nu två veckor sedan min man överraskade mig med en resa till Stockholm för att se musikalen Ghost. Han vet att jag inte gillar att flyga och hade lyckats hålla denna resa hemlig nästan ända tills vi satte foten på flygplatsen. Jag fick visserligen en packlista dagen innan men jag visste inte vad vi skulle göra eller vart vi skulle. Jag sa till han i bilen då jag började misstänka att vi var på väg till flyget - Ska vi flyga? Du vet att jag hatar att flyga!!! Du skulle inte utsätta mig för det! Eller hur? Det enda jag förlåter dig för om vi ska flyga det är om vi ska se Ghost! Bara så du vet. Han flinade bara.
Vi konstaterade under helgen att detta är första gången vi gör något tillsammans utan barnen, vi gjorde nog inte så mycket innan barnen heller men just känslan att kunna gå omkring och strosa på Stockholms gator utan att hålla koll på barnen var en annorlunda känsla. Vi fick en underbar helg i huvudstaden, god mat, trevligt sällskap, många butiker att fönstershoppa i och framför allt en helt magisk musikal! Den levde upp till alla mina förväntningar och mer därtill. Jag får nog erkänna att jag gillar Peter och Bruno ännu mer nu än innan, Gladys var väldigt rolig och allt var så skickligt gjort. Alla som var med var så grymt duktiga, en av dansarna drog verkligen ögonen till sig. Johanna heter hon och det gick inte att sluta titta på henne under alla dansnummer, jag kunde inte se någon annan. Hon tog showen av alla andra dansare!
Jag rekommenderar er alla att gå och se musikalen om ni har möjlighet, om de mot förmodan skulle ta ut ut den på turne i Sverige och de kommer hit så kan jag lova er att jag är den som kommer att sitta längst fram.
 
Sen måste jag bara gnälla på en sak, vi var på NK och där såg jag världens smalaste skyltdocka. Jag menar verkligen världens smalaste. Kan inte finnas en enda normal människa som skulle ta sig i vinteroverallen som den hade på sig. Sjukt! Det enda ordet jag kan komma på. Skorna är bredare än benen på dockan.
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
36 dagar på gatan
I går såg vi klart dokumentären 36 dagar på gatan, det handlar om en fotograf som bestämmer sig för att leva som hemlös på Stockholms gator under 36 dagar i januari och februari. Han dokumenterar allt med sin kamera och jag måste säga att man verkligen blir berörd över hur det är ute i vårt samhälle. Hur olika förhållanden alla kommer ifrån och hur de varje dag kämpar för att få pengar för att kunna klara sig dag för dag. Jag personligen blev väldigt berörd, dock känner jag också att jag blir enormt kluven då jakten på pengar inte bara går till mat eller tak över huvudet utan även till droger. Det blir en konstant jakt på att hitta droger som man inte klarar sig utan. Hela dagarna går ut till att tigga pengar, jaga droger, tigga pengar, jaga droger. Där känner jag att jag blev kluven, när man ser hur jobbigt de har det så känner en stor del av mig att man vill skänka pengar men jag vill inte stödja jakten på droger. Vad känner ni andra? Hur tänker ni angående detta?
Jag vill verkligen rekommendera er alla att se denna dokumentär för man dras verkligen med i varje persons berättelse.