MENY
Då har man börjat jobba igen efter fyra veckors semester, hur kan tiden gå så fort då man är ledig? Jag har nog haft mitt längsta blogguppehåll någonsin, inte medvetet utan för att tid och ork inte funnits där. Jag älskar egentligen att blogga, eller i alla fall att få skriva av mig lite. Jag känner mig nästan alltid lite lättare och gladare då jag fått ur mig saker, både glada och ibland tråkiga saker. Känns som om det är en ventil som man kan lätta på så att det pyser ut lite luft för att få lite mer plats i kroppen.
Vet inte riktigt var jag ska börja skrivandet idag, ska jag orka ta tag i allt som hänt sedan november eller ska jag helt enkelt bara börja om på ny kula med måndag 10 augusti?
Vad har hänt i dag tex, min underbaraste och finaste Victoria fyller 25+ och jag hade så gärna velat sitta på deras uteplats med lite bubbel och lite snacks. I stället är vi långt ifrån varandra och man får helt enkel fortsätta längta tills nästa gång vi ses.
Någon oärlig människa har snott jobbets hjärtstartare och jag blir uppriktigt ledsen. Vem gör ens en sådan sak? Den finns där för att rädda liv! Det kan vara du, jag eller någon du står riktigt nära som drabbas av hjärtstopp och då ska den finnas där i sin lilla låda. Nu gapar lådan tom och jag hoppas av hela mitt hjärta att den oärliga människan får dåligt samvete och lämnat tillbaka den snarast.
Det har kommit en ny b-ponny till ridskolan, så söt så man nästan spricker! Maya kallas hon och vi har henne till låns. Hon går att rida och köra, vi hoppas hon kommer trivas hos oss.
Valpen växer så det knakar och han är nu 17 veckor. Han är alltid glad, älskar allt och alla och har än så länge inga rädslor alls. Han kastar sig glatt ut i alla nya miljöer och reagerar inte på några ljud. Vi är så vana vid Pelles alla rädslor så det känns som om vi har fått en robotvalp som bara tar sig fram över allt utan minsta tvekan. Han är väldigt smart och försöker hela tiden hitta lösningar på olika problem. Han kan sitt, ligg, tass, snurra, söka frolic över hela gräsmattan och gå fot med hjälp att en liten "fuskgodis" i handen. Han älskar att åka bil och är alltid lika ivrig på att få följa med över allt. För att inte överrösa denna blogg med söta valpbilder så har hundarna en egen instagram Pelle_och_brorsan. När de små valptassarna måste vila så åker han mer än gärna i ryggsäcken.
Vi kom på att vi ville göra om Novas rum då hon inte vill sova där inne utan bara ska somna i vårt rum samt kommer tillbaka om Nicke bär över henne. Vi kände att vi behövde göra en förändring och som vanligt när man umgås med mig så ska saker ske NU, direkt och helst i går. Vi fick tanken på en onsdag em. På lördag lunch när min lillasyter kom hem på besök var rummet, spacklat, slipat, målat två varv och återställt så mycket som vi kunde göra i väntan på den nya sängen. Både vi och Nova älskar sitt nya rum och det känns som om hon kommer att kunna sova där inne utan problem. Det är inte helt klart då vi ska få upp sänglampa, skåp och lite tavlor men sedan kan jag lägga upp lite bilder för de som är intresserade. Kan meddela att vi gjorde oss av med tre cooppåsar med skräp som vi hittade i alla lådor i hennes rum. Nu ligger det massvis med leksaker på vinden och väntar på att få komma ned på sina platser igen men jag känner lugnet. Är så lite att städa då allt är borta och det tackar man inte nej till.
Så vad hände då i november? Det finns så mycket att skriva om, skulle kunna ge ut en bok tror jag men för att dra historien i korthet så kom livet i kapp mig och min kropp och hjärna krävde en paus. En riktig paus, inte en sådan kort som en reklampaus (även om de kan kännas oändligt långa när man är mitt uppe i en spännande film). Jag menar PAUS, STOPP, STANNA!! Jag har sedan oktober förra året fått den fantastiska möjligheten att komma med i en grupp på Stressrehab här på sjukhuset. Det är världens finaste grupp och jag känner mig så trygg och hemma i gruppen. Jag har fått lära mig så mycket om min kropp, hjärna, känslor, omgivning, miljö och hela mitt liv har vänts upp och ned. Jag har fått lära mig att känna när jag måste varva ned, ta pausar och när jag helt enkelt måste säga nej, även om jag verkligen vill göra en sak men att kroppen faktiskt inte klarar av det där och då. Jag är en person som alltid vill ställa upp för andra, finnas där och hjälpa till om jag kan, någonstans där i min framfart glömde jag bort mig själv. Jag lyssnade inte på hur kroppen sa sakta ned, bromsa lite, snälla bromsa, BROMSA, PANG! Jag har vetat om länge att jag mått dåligt och jag har försökt bromsa själv men det är inte alltid så lätt. Jag kan höra mig själv säga, JA, det fixar jag, inga problem. Och sedan ligger jag där på natten och kan inte sova för att jag tagit på mig allt för mycket saker. Men jag har alltid fixat det, klart jag gör det jag lovat men det har då blivit en börda i stället för med glädje som det varit förut.
Jag vet att jag måste bli bättre på att säga till om saker jag behöver hjälp med innan det blir en belastning och jag blir arg och ledsen över att inte klara det. Det är inte lätt, jag är inte den som ber om hjälp, jag klarar mig själv. Jag har väldigt dåligt minne, jag har ont i kroppen, jag stressar lätt upp mig och jag får dåligt samvete för nästan allt. Så fort någon ska säga mig något så utgår jag från att jag gjort något fel eller dåligt. Jag försöker läsa av tonen i en människas röst och är otroligt känslig för minsta lilla kritik. Jag vet att det är en del av mitt mående, att man hela tiden är självkritisk och ser felen i stället för det som är bra. Jag vill att allt ska vara tipp topp, välstädat och nytvättat. Jag ser allas perfekta liv på instagram och stressbollen är i rullning.
Men, jag försöker se de små sakerna i livet nu, glädjas åt att jag mår så mycket bättre och har dagar när jag faktiskt vaknar pigg och har ork att göra saker utan att tvinga kroppen. Jag hamnar i dippar hela tiden men den sista veckan har varit väldigt bra. Jag har vaknat pigg, orkat göra saker och känt mig glad. Jag är otroligt glad över att jag lärt mig så mycket om mig själv och numera kan känna när jag är på väg upp i stress och därför också kan försöka dämpa mig själv innan jag varvar upp för mycket.
När blir man frisk då? Det tror jag inte man blir, det är livslångt men jag kommer hela tiden bli bättre på att lyssna på mig själv, stanna upp och känna efter. Vill jag, kan jag och orkar jag? För några framstår jag kanske som tråkig då jag inte är med på lika mycket saker längre men det finns också människor nära mig som jag vet att jag kan luta mig tillbaka på och jag vet att de finns där även när jag inte orkar. De blir inte ledsna för att jag inte kan svara i telefon, de blir inte sura för att det kan ta dagar innan jag ringer upp och de är alltid lika vänliga mot mig när jag väl orkar ringa upp igen.
Så nu har jag än en gång lättat lite på trycket och jag hoppas ni orkade med hela vägen till slutet. Nu hoppas jag att orken för att blogga ska komma tillbaka och att jag kan skriva av mig om saker som händer i mitt numera lite mer stillsamma liv.
0