Jenny

Nova har varit snorig i veckan, pigg som en spigg, ingen feber eller övrig symptom. Men med de restriktioner som råder så är det helt symptomfri i två dagar så vi stannar hemma. Hur som helst så är det min tur att vara hemma idag, Lucas har sovmorgon så väckte upp honom lite senare än vanligt, meddelade honom om att jag skulle ta en kort promenad med hundarna innan jag väcker upp yrvädret. Sagt och gjort, på med kläder efter väder då det blåser rejält. Samtidigt försöker jag tillrättavisa valpen som skapar oreda i hallen genom att jaga Pelle runt runt, bita och skälla på honom. Efter konstens alla regler är vi tillslut klara att ge oss ut. Öppnar dörren och båda hundarna flyger ut så att jag nästan tappar deras koppel, talar om för dem att det inte är så vi beter oss i detta hus, samtidigt som dörren blåser igen med full kraft och nästan kapar mina fingrar som klarar sig med någon centimeter tillgodo.

På stigen ut far hundarna runt som två popcorn, jag talar om för mig själv att även om det ösregnar och hundarna fick flertalet träningspass inne i går så verkar det inte räcka. Ut med dem även om himlen är öppen!

När stigen nästan är slut så ser jag en hund som kommer på cykelbanan, jag stannar och visar tydligt att husse och hund kan passera. Han meddelar då att han vill in på stigen. Här börjar hundarna yra igen och nu får jag tala om för dem att vi drar inte i kopplet, vi skäller inte på andra hundar (även om man inte ser dem utan bara hör hur vi pratar med varandra) och vi springer inte fram och tillbaka i kopplet som en jojo! Samtidigt som jag börjar röra mig framåt för att släppa in husse och hund på stigen så kommer Carina bakom oss på stigen och hundrarna börjar nu bli förvirrade, vem prata matte egentligen med? Ett träd en bit bort eller hon bakom oss???? Hur som helst så förstår nu hundarna allvaret och går snällt i sina koppel, går åt höger efter stigen och sätter sig snällt och tyst och tittar på hunden som viker in på stigen. Skönt tänker jag, nu kanske det kan bli en trevlig promenad! 

Carina och jag börjar prata då vi ska åt samma håll, vi hinner väll gå ca 15 m innan jag lyckas kliva på den höga kanten till asfalten (det är nyasfalterat så kanten är ca 5-7cm hög då de asfalterat rakt på den gamla cykelbanan), jag flyger som en vante! Rakt ut i slänten mot skogen, allt svartnar och jag hinner tänka att nu gick fotleden av. Sitter kvar några sekunder och försöker få ordning på smärtan, tur man fått barn så man lärt sig andas genom smärta. Försöker kravla mig upp, inser att jag tappat valpen i tumultet. Han skuttar glatt omkring i skogen och nosar febrilt efter nattens nya lukter. Pelle däremot står snällt kvar vid mattes sida och jag fåt ta hjälp av honom för att ta mig upp. Stackars Carina frågar flera gånger hur det gick, jag var svarade snällt att det nog gick rätt bra men att allt snurrar och det känns som om jag ska kräkas. Kommer i alla fall upp på benen, står där och försöker andas, allt snurrar, jag ser stjärnor och det känns som om jag ska kräkas hela tiden. Valpen kommer glatt skuttandes tillbaka och undrar varför vi står still? Plockar upp kopplet och ser att det givetvis kommer en hund till. Haltar över vägbanan så att hunden ska kunna passera, står där dubbelvikt medan husse och hund passerar, hundarna står som små ljus längst kanten och inser kanske att det inte är läge att spela Allan just nu.

Carina frågar flera gånger om hon ska följa mig hem, nej nej, inte behöver jag hjälp inte. Viftar iväg henne då jag vet att hon ska till jobbet och måste cykla iväg nu för att inte komma sent.

Börjar sakta försöka gå hemåt, kommer fotleden hålla? Är det en stukning? En fraktur? Känner att det går över förväntan att gå men hinner ändå kräkas fyra gånger på vägen hem samt få två rejäla tillfällen då det känns som om jag ska svimma. 

Linkar in i huset, får av mig kläder och skor. Haltar fram till spisen och gör lite te, nu sitter jag här vid köksbordet och vågar inte titta på foten och inte heller prova belasta den mer. Tröstar mig med att det kändes värre då jag hade frakturen i fotknölen, nu bultar det mer, pirrar och foten känns lite kall. Men, men det kunde varit värre. Solen lyser, hundarna ligger och äter var sitt ben och snart är det helg. Om jag säger så här, den här dagen border bara kunna bli bättre.

 

Ha en bra dag alla ni där ute.