Jenny

Tänk vad tiden går, nästan ett år sedan jag skrev ett inlägg. Tiden rusar fram men jag försöker ändå leva här och nu, ta vara på dagen. Njuta av det lilla, stanna upp och se vad varje dag har att erbjuda.  Givetvis längtar man hela tiden till fredag, helg och ledighet. Men efter alla möten på stressrehab så inser jag att jag lärt mig stanna upp, våga vila, våga vara och våga göra ingenting. Det är inte lätt, barnen, familjen, vännerna, alla vill hitta på saker, drar i en och säger det är semester, vi gör något. Jag vill också göra saker, men jag behöver också vila, återhämta mig och inte ha en massa måste. En liten sak för en person kan bli en enorm sak för mig. Att boka in saker några veckor eller månader framåt känns som om jag ska göra ett helt nytt livsval, känns övermäktigt och skrämmande. Jag har så många saker jag vill göra, boka in och planera. Men så fort jag snuddar vid tanken så blir det ludd i huvudet och karusellen är igång, hur ska jag få ihop det, när, vad och vips så är alla övermäktigt igen.

När man vill göra mycket saker men ändå behöver vila, hur lägger man pusslet då?

Varför infaller de flesta saker man vill göra under samma period?

 

Frågan jag ställde till mig själv i morse, 4,5 grad ute....är det höst nu? Vart tog sommaren vägen? Tänker jag tillbaka så känns det dock som om vi haft en härlig sommar, värme, sol och ledighet. Väldigt lite måsten och inga resor, till barnens besvikelse. Hur förklarar man för barnen att det råder en pandemi och att man inte bör resa land och rike runt? De är så less på att höra ordet Corona, det är jag med men kan ändå förstå vad det innebär bättre än dem. Men dagarna har ändå rullat på och i det stora hela så känner vi oss nöjda och glada, redo att börja jobba. 

 

Nu blir det lite OS och i morgon kliver vi alla upp tidigt och hejar fram våra fantastiska damer till ett OS-guld i fotboll!